Tankar från 39:e gatan...

Rapport från en grå onsdag

New York är i dag insvept i ett duggregn.

Jag börjar dagen med att ta mig ner till södra Manhattan där jag ska göra ett jobb. Ett äldre par sitter mittemot mig på tunnelbanan. Han har en svart täckjacka och silvertejp runt höger tumme. Istället för plåster gissar jag. Hon hostar med jämna mellanrum. Kanske svininfluensan tänker jag. Överväger att byta vagn men istället försöker jag att andas så lite som möjligt de återstående fyra stoppen innan jag är framme.

Efter jobbet bestämmer jag mig för att gå norrut på Lafayette Street istället för att ta tunnelbanan. Utanför Starbucks står en välklädd man i femtioårsåldern och skriker i sin mobiltelefon med en röst på gränsen till vansinne: ”You are a moron! You are a fucking idiot!”

I Chinatown har TV-kanalen HBO tejpat upp lappar där de meddelar att de nästa vecka kommer att filma i kvarteret och att bilar måste flyttas. How to make it in America heter den nya serien som de nu alltså spelar in.

Upptäcker att det finns en Björn Borg-affär på en bakgata i SoHo.

I morgon är det Thanksgiving men redan i dag kan man känna att det är en lägre energi här. Folk har redan börjat lämna stan för hägrande kalkonmiddagar i Kansas, Ohio och Tennessee. Eller någon annanstans.

På Spring Street står en man och väntar i en port. Hans kvinna kommer. De kramas och hon drar sedan ner dragkedjan på hans jacka och därinne hittar hon ett litet vit paket med en stor röd rosett på. Hon skrattar överraskat och kysser honom. Sen går de österut.

Vid Astor Place ser jag två män på varsin stege som försöker sätta upp en stor klocka ovanför entrén till en butik. Den går en timme fel. Eller så kanske den står stilla. Regnet blir blötare. Jag beslutar mig för att ta tunnelbanan resten av vägen hem. En hemlös i tunnelbanevagnen får fler undvikande blickar än småmynt.

Hemma sen ser jag att New York Times skriver om hur populära spikmattorna är i Stockholm.

Lite oväntat måste jag säga.

---

I går morse kom det en tråkig nyhet från vännen Eas via SMS. Hans vän Lennart Olsson gick bort i måndags. Jag skrev ju om honom och hans tvillingbror Erik är på bloggen efter DN:s fina reportage om dem för en månad sedan. Mina tankar är med Erik!

I allt det tragiska var det ju ändå fantastiskt att Lennart fick uppleva AIK:s SM-guld på plats i Göteborg och sedan på guldfesten i Stockholm där Lennart och Erik tydligen sjöng en sång inför hela festen inklusive alla spelare. Läs Eas fina minnesord på detta forum.

Mosebacke på fredag

Avboka allt som du har planerat för fredag kväll och bege dig till Mosebacke på Södermalm i Stockholm. Där har mina vänner i bandet eas / Svart Bröllop releaseparty och konsert för sin senaste singel Du Får Aldrig Veta. Den är grymt bra! Omslagsbilden (som syns ovan) är dessutom tagen av mig en tidig sommarmorgon vid Stureplan.

Eas om låten på nya singeln:

"Jag skrev Du Får Aldrig Veta en sen natt mitt i Stockholm. Det är min hyllning till staden där jag föddes, till staden där jag kommer att dö. Det är min kärlek och mitt hat till en stad som jag är på väg att förlora, men mitt hopp finns kvar. Den som tror att man kan köpa en stads själ med cynism och pengar kommer aldrig förstå vad det egentligen handlar om".

Utdrag ur texten:

"Jag tittar på mitt city från distans, jag vill inte vara med, i de heligas allians

Jag vill bara vara ifred, bara gå iväg, jag sänker min blick för jag vet…

Du kommer aldrig veta

Du behöver aldrig veta

Du får aldrig veta allt…"

Alltså:

Mosebacke

A November Clash

Fredag 27 november, 2009

Kl. 21.00 – 02.00

Entré 100 kr

Och det är flera andra artister som också spelar. Läs mer på Mosebackes hemsida.

Gå in på eas / Svart Bröllops hemida och lyssna på flera av deras låtar.

Klicka på bilden nedan för mer konsertinfo.

Verklig street art?

Andra tittar uppåt. 

Jag tittar nedåt och finner någon slags skönhet i gatornas brokiga trasighet.

En vandrande man

Ulf Lundell fyller 60 år idag.

Grattis!

"Livet är en landsflykt och vägen hem går inte tillbaka"  

...sjunger Lundell i låten Rätt igenom mej.

Sant.

Bilden tog jag i Visby sommaren 1999. 

Då var han 49 och jag 32. 

Tiden går.

Scener ur ett äktenskap

…eller i alla fall första scenen i första akten.

Om jag vore mer cyniskt lagd skulle jag nu citera just Ingmar Bergman eller varför inte August Strindberg eller kanske Ulf Lundell.

Men i stället säger jag lycka till.

Bilden tog jag i Central Park den 10 november, 2009.

Femtio meter därifrån var det samtidigt någon slags fotogrupp ute och tog bilder. Men de verkade koncentrera sig mer på arkitektur. Eller något annat.

 

The River

Jag hade egentligen inte tänkt skriva om detta eftersom jag har publicerat ett inlägg här på bloggen om en annan Springsteenkonsert för en dryg månad sedan och man riskerar ju att karaktärisera sig själv som någon slags Ronny å Ragge-typ i slitna jeans och rutig flanellskjorta med ett sexpack öl i ena handen och en amerikansk flagga i den andra. Springsteens texter och musik är dock som den insatte vet så mycket mer än det men för den oinvigde så ligger det nära till hands att placera fansen i detta klichéaktiga fack.

Men fack that säger jag, det jag såg på Madison Square Garden förra söndagen var så bra att jag bara måste skriva följande ord: Jag var där när Bruce Springsteen för första, och tydligen sista, gången spelade hela det klassiska dubbelalbumet The River från 1980. De spelade låtarna i samma ordning som på skivan och nästan allt var väldigt väldigt bra men låten Drive all night var overkligt bra. En text och ett framförande som kan bringa tårar i ögonen hos den mest cyniske, som till exempel mig, och ett saxofonsolo från The Big Man som skar genom luften så vackert som om det vore svaret på allt. Kvällens höjdpunkt i en kväll fylld av höjdpunkter. Två timmar tog det för bandet att spela de tjugo låtarna från The River. Efter det körde de på en dryg timme till. Spelglädjen hos samtliga på scenen var helt otrolig och Springsteen själv for omkring som om han vore tjugo och inte sextio, som han ju fyllde för bara ett par månader sedan. De har kul. Sånt går inte att fejka.

Jag var femton när jag upptäckte Bruce Springsteen. Året var 1982 och min kompis Robban hade en bootleg inspelad från hans konsert på Johanneshovs Isstadion våren 1981. The River var ju ganska ny då och många av dess låtar fanns med på liveskivan. Jag spelade in den på ett kassettband och kunde inte sluta lyssna. Det var en sån oerhörd energi som knockade mig totalt. Jag lyssnade ju annars mest på punk och new wave vid den här tiden men som den framlidne punkhjälten Joe Strummer från The Clash har sagt: ”Om du inte gillar Bruce Springsteen så gillar du inte musik.”

Bruce har ju vid några tillfällen under årets turné spelat Clash’s låt London Calling och i England på Glastonbury festivalen i somras spelade han Joe Strummers låt Coma Girl från dennes album Streetcore med The Mescaleros (hans sista skiva).

Så i år har jag faktiskt sett Springsteen tre gånger. Stockholm Stadion i juni, Giants Stadium, New Jersey i början av oktober och alltså i Madison Square Garden här i New York förra söndagen. Förra året såg jag honom två gånger fast det var kortare akustiska konserter då han kampanjade för Obama. Det var också väldigt bra. Thunder Road framförd av Bruce ensam med en akustisk gitarr är starkt. Innan det hade jag bara sett honom live fyra fem gånger på drygt tjugo år. Första gången var 1985 på Ullevi i Göteborg. Också en klassisk konsert men frågan är om den senaste inte är med där uppe på toppen av listan också.

Den sena middagen på Elaine’s med Per Georg och Oak Man efteråt var också trevlig. Läsa deras tankar om konserten här och här (Oak Man har märkligt nog prioriterat popgruppen Kent i sin text, men Bruce kommer i slutet).

Se låtlistan och läs mer om konserten på backstreets.com (scrolla ner till 8 november).

"Tonight there's fallen angels and they're waiting for us in the street.
 Tonight there's calling strangers, hear them crying in defeat."

Drive all night – Bruce Springsteen

Var glad

Dagens citat kommer från den fortune cookie som kom med maten jag beställde:

"There is no fear for the one whose thought is not confused."

Känns som att min lokala kinakrog har en poäng. Så nu ska jag försöka bli lite mindre confused.

Fyra fulla sjuksköterskor

 

Jag är tillbaka i New York nu men här är en liten historia från förra veckans resa som jag av någon anledning känner mig manad att dela med mig av.

Efter Kentucky hamnar vi i Atlanta-området där vi på torsdagskvällen checkar in på ett nybyggt hotell som bara har varit öppet i en månad. Allt är skinande blankt. Jag och reporter Anders bestämmer oss för att inta en sen middag i den ganska tomma baren som ligger i den bortre delen av det stora utrymme som utgör lobbyn. En bar som enligt min standard har en något för stark ljussättning men vi vill ju bara ha en snabb middag så vem är jag att börja klaga på sådana petitesser. Övriga gäster består av fyra sjuksköterskor som sitter i den andra änden av baren iklädda sina ljusblåa sjuksköterskekläder samt en strandraggartyp som sitter mellan dem och oss. Han har blekt hår, trendiga jeans och tajt t-shirt med ett stort snirkligt tryck på. Han är några år över fyrtio gissar jag men vill vara tjugotre. Innan vi ens har hunnit beställa är han borta vid tjejerna med sitt största leende. Shots beställs in och stämningen är uppåt. Vi håller oss på vår kant trots att sjuksköterskorna försöker få oss att komma över med skämtsamma, antar jag, tillrop som ”köp en drink till oss, min kompis kommer att klä av sig naken om hon dricker mer men då måste du lova att du ser till att hon kommer hem”.

Vår pasta är oväntat god och ölen serveras i kylda glas vilket ju alltid är trevligt.

Den kvinnliga bartendern jobbar för högtryck med att hinna servera alla drinkbeställningar från den alltmer högljudda gruppen. Tequila shots, apple martinis, öl och mycket annat letar sig bort till dem. Två av kvinnorna är runt trettio. Den ena rödhårig och den andra blond. Båda två har en stor diamant på sitt vänstra ringfinger. De två andra sköterskorna är fyrtio pluss och mörkhåriga. Den ena var väldigt smal och ganska kort och den andra lite större. Ingen av dem bär några vigselringar. Som det proffs strandraggarn är står han nu såklart mellan de två äldre damerna. En sekunden med sin hand på den ena kvinnans hand, nästa sekund en arm runt den andres axlar. ”Can we have another round here” hörs med jämna mellanrum från honom. Men när en gruppbild ska tas glider han diskret in bakom en pelare just när blixten går av. Vilket leder till att jag och Anders genast spekulerar i att han är en seriemördare eller åtminstone en solochvårare.

Jag beställer in ett glas Zinfandel och Anders en öl till.

In på scenen kommer ytterliggare en man. Han har ett lite pojkaktigt utseende och bär glasögon samt ett kort mörkt hår som ligger välkammat på huvudet. Kavaj, skjorta och chinos. Ser ut som trettio men är antagligen fyrtioett. Han går förbi oss och sätter sig i motsatt del av baren i förhållande till sjuksyrrorna. Anders säger till pojkmannen att han känner igen honom från Hertz hyrbilsbuss på flygplatsen. Visst det kan stämma säger han. Det visar sig att han är doktor som i normala fall jobbar i Texas men ska nu besöka sjukhuset här. Han intar en snabb middag i sin ensamma hörna av baren innan han ropas över till det alltmer högljudda partyt i andra änden.

Den korta mörkhåriga är nu så full att ögonen går i kors och att stå stilla rakt upp en omöjlighet. Bartendern berättar för oss att de fyra tjejerna jobbar på sjukhuset alldeles intill och att de är ute för att fira att hon som nu är så full har skiljt sig efter 18 års äktenskap. När en ny runda beställs in viskar kvinnan bakom baren till oss att hon inte kommer att hälla i någon alkohol i drinken till den nyskilda. ”Hon kommer ändå inte att märka någon skillnad och jag vågar inte servera henne mer” säger hon.

Vi betalar notan och går mot hissen som ska ta oss upp till våra rum samtidigt som vi ser den fulle ledas in till toaletten av den blonda (hon vars kläder enligt väninnan skulle tas av), i baren sitter strandraggaren omslingrad med den något mulliga mörkhåriga damen. Bredvid dem fingrar den rödhåriga på sin ring samtidigt som hon tittar beundrande in i doktorns ögon när han berättar vad som verkar vara en historia utan slut. Det sista vi hör är hur ytterligare en runda beställs in.

----

Denna historia har antagligen ingen sensmoral eller kanske ens någon poäng. Den är bara ett snapshot av helt vanlig kväll i en helt vanlig bar dit några helt vanliga amerikaner sökt sig en helt vanlig torsdagskväll.

Eller kanske det var en helt ovanlig kväll i en helt…

Tillbaka i Kentucky

Flyget försenat från New York. Dåligt väder i North Carolina. Missade connection till Kentucky. Nästa flyg om två timmar. Mannen i sätet bredvid var från Florida. Han hade lästa alla Mankells böcker om Wallander. I hyrbilen litade vi för mycket på GPS:en och körde två timmar fel. Middag sen på Applebee’s. Där satt en oljeman från Texas i baren. En av hans favoritfilmer var den norska filmen Psalmer från köket. Världen är full av överraskningar.

Nu hoppas vi bara att jag klarar mig från fortkörningsböter den här gången.

Street Art i SoHo

Tre bilder jag tog i torsdags i SoHo.

Å vi e yyyaaankeeeeees...

New York Yankees blev i går kväll mästare i sin nya arena i Bronx. De slog Philadelphia med 7-3 och vann därmed med 4-2 i matcher. Det är klubbens 27:e mästerskap men det första på nio år.

Själv såg jag matchen i en bar och precis när vinsten var ett faktum råkade New York, New York med Frank Sinatra spelas i restaurangens högtalare. Det kändes väldigt passande.

"If I can make it there, I'll make it anywhere..."

Gourmetfrukost

Här brukar jag köpa frukost i bland. 

Bagel med ett stekt ägg. 

En dollar och 25 cent.

Ett år sedan

I dag är det ett år sedan den där fantastiska tisdagskvällen i Chicago när Barack Obama vann presidentvalet. Minns det som igår samtidigt som det känns som det var för tio år sedan. Hela valdagen var magisk från när vi på morgonen såg Barack och Michelle komma ut ur vallokalen efter att de röstat fram till den sekund när CNN på storbildskärmarna förkunnade att Obama vunnit presidentvalet och Grant Park exploderade i ett jubel som aldrig ville ta slut. Dessutom var ju Chicago också målgången för nästan ett års intensiv valbevakning som tog mig kors och tvärs i landet. Något av det absolut roligaste och intressantaste jag gjort i min yrkeskarriär.

Efter den något euforiska valkampanjen är det inte konstigt att vardagen nu ter sig lite grå för mig såväl som de amerikanska väljarna. Många klagar på att president Obama har gjort för lite sedan han kom till Vita huset men att kampanja är en sak och att vara president en annan. Washingtons kvarnar mal långsamt och han har ju trots allt bara varit president i knappt tio månader. Jag tror inte man ska undersatta honom och hans administration. Jag tror att de är tålmodiga och ser lite längre än bara de senaste opinionsundersökningarna (liksom de gjorde under valrörelsen). Och man kan inte förneka att han har ändrat USA:s image till det bättre (svårt att göra den sämre kanske…). Men hur han hanterar Afghanistan och ekonomin är antagligen de frågorna som mest kommer att påverka hur man kommer att se på hans presidentskap när nästa val närmar sig. Plus hälsoreformen som det ju verkar som han i en eller annan form kommer att få igenom kongressen. Förr eller senare.

New York Times hade i tisdagens tidning en artikel om väljare i Iowa som är lite smått missnöjda med Obama. Det var ju hans seger i Iowa som grundlade att han vann partiets presidentkandidatsnominering över Hillary.

Under tisdagen pågick ett antal lokal val och republikanernas kandidater vann bland annat guvernörsvalen i Virginia och New Jersey. Detta anses bland många politiska experter vara en reaktion mot Obamas politik. Men det verkar minst lika mycket ha berott demokraternas kandidater i dessa val.

---

Läs mitt blogginlägg från förra året om valdagen här.

Och om du inte sett det tidigare så kan du minnas valåret genom att se mitt bildspel om Obamas väg till Vita huset här.

Att tillhöra New York...

"One belongs to New York instantly, one belongs as much in five minutes as in five years"

Thomas Wolfe - författare (1900 - 1938)

Å vi e aaaaaaiikååå...

Grattis till guldet AIK!!!

Starkt att vinna mot Göteborg på Ullevi.

Bilderna är från en tid då shortsen var tajtare och läktarna tommare. När jag och mina kompisar brukade hänga på Råsundas norra ståplats i början av 80-talet var det oftast bara ett par tre tusen i publiken. Om det inte var derby då det kunde var så många som fem sextusen åskådare. En del har hänt sedan dess.

Jag tog de här bilderna hösten 1983 på Råsunda Fotbollstadion. Då spelade tuffa killar som Göran Göransson, Jyrki, Dala och Berndt Ljung i laget. AIK vann faktiskt Allsvenskan det året men blev inte svenska mästare. Det avgjordes då i ett slutspel och i semifinalen förlorade man mot just IFK Göteborg.

Men det var länge, länge sedan. 

Nu firar vi guldet!!!

De är överallt

Man vet att oktober närmar sig sitt slut när New Yorks gator invaderas av skellettliknande spöken och smala människor i träningsoverallsjackor.

Halloween idag.

New York Marathon i morgon.

Höst i Central Park

Fredagen den 30 oktober 2009

Höstlöv under skor, höstlöv i träd och höstlöv som singlar sakta mot marken som stora gula snöflingor. En efter en efter en…

Ett ungt gaypar tar lekfulla bilder av varandra.

Alla tar bilder av löven.

Någon säger att ett fotografi inte kan ge rättvisa åt skönhetsupplevelsen man har på plats.

Antagligen sant tänker jag.

En kille har precis friat. Hon tittar på ringen och säger med tårar i ögonen YES, YES, YES samtidigt som jag passerar. Han möter min blick och ler. Jag ler tillbaka.

Jag går ner till fontänen nere vid den lilla sjön där man på sommaren kan hyra små roddbåtar. Sitter där och tittar på människor samtidigt som ängeln på fontänens topp tittar ner på mig. Mörkret lägger sig och det blir kyligt. Går upp mot Femte avenyn och passerar restaurangen The Boat House. Det gula varma ljuset där inne ser inbjudande ut. Men jag fortsätter österut ut, förbi den för vintern torrlagda dammen där radiostyrda segelbåtar brukar segla när det finns vatten.

Kommer upp på 72:a gatan och går den ett kvarter till Madison Avenue där jag tar höger och upptäcker samtidigt att de har rivit hörnhuset där och nu bygger nytt. Passerar Ralph Laurens barnbutik. De små skyltdockorna i fönstret bär alla vuxenkläder i barnstorlekar. Det ser märkligt ut.

Jag viker vänster på 69:e gatan och vid Park Avenue tar jag en taxi hem.

   

 

World Series

I går började basebollens finalserie som alltså kallas World Series. New York Yankees möter de regerande mästarna Philadelphia Phillies i en serie där det är bäst av sju matcher som gäller. Yankees, som har vunnit överlägset flest titlar, har inte varit i finalen sedan 2000. Så nu är New York-borna hoppfulla om att laget äntligen ska ta hem ännu ett mästerskap. Men det började inte så bra, i går kväll förlorade man med 1-6 på nybyggda hemmaarenan. I kväll är det dock match igen och allt kan hända eftersom bollen är rund som det ju heter.

Jag vet att det från svenskt håll brukar pratas lite föraktfullt om ”brännboll” när baseboll kommer på tal men det kan faktiskt vara väldigt spännande om man sätter sig in i reglerna. Speciellt i slutspelet.

Polaroidbilden här ovan är tagen 2000. Det är en väggmålning i East Village som referera till den då pågående ”Subway Series” mellan New York Yankees och New York Mets. Det kallas Subway Series när två New York-lag möts i slutspelet. Det händer inte så ofta numera. Innan 2000 var den senaste serien 1956, då mellan Yankees och Brooklyn Dodgers (som numera är Los Angeles Dodgers), och ingen Subway Series har ägt rum efter den för nio år sedan. Årets finalserie har fått smeknamnet ”Amtrak Series” som tåget mellan New York och Phildelphia heter.

Trots att jag har den märkliga böjelsen att vara supporter av bottenlaget New York Mets så håller jag i kväll såklart på Yankees.

3 x New York

The city of right angels and tough, damaged people.

- Pete Hamill

Class of 46

Ännu en opublicerad text ur sommarens arkiv.

Jag och reporter Anders bodde i juni på ett fint Bed & Breakfast i den lilla staden Philadelphia i Mississippi. När vi kom tillbaka dit efter förmiddagens jobb så pågick en klassträff där. Deltagarna hade gått ut byns high school 1946 och nu hade de samlats för en lunch för att prata gamla minnen. De flesta bodde fortfarande i den lilla staden men en del hade flyttat till andra stater. Vi träffade ett par från Texas redan vid frukosten. Mannen hade gått i klassen och frun som var från Texas påpekade ett antal gånger att makens gamla ungdomsflamma skulle vara med på klassträffen. Hon gjorde det med glimten i ögat men jag kunde ändå ana ett litet stråk av svartsjuka. Ungdomsflamman hade dessutom växt upp i det hus som numera alltså var ett B&B. Jag fick reda på att jag hade sovit i det rum som hade varit hennes (bilden nedan).

Medan de åt lunch inne i matsalen satt jag och Anders på verandan och jobbade i datorerna. Men jag var lite nyfiken på klassträffen och smög mig så småningom in. Lunchen var nu över och de hade satt sig på stolar i en stor ring. De välkomnade mig glatt och började sedan läsa upp brev från de som inte kunde komma. Någon var för dålig för att lämna pensionärshemmet i Florida. En annan var på semester i Australien med sin son som varit militär i Irak. Hon skrev att det var första gången hon reste sedan terrorattackerna den 11 september, 2001. En tredje skulle på ett barnbarns barns bröllop.

Sedan kom den lite sorgligare uppläsningen av de som gått bort. Någon hade dött av cancer och en annan hade blivit mördad. I ett fall viskades det om självmord. Diskussioner utbröt om vem som var vem. ”Kommer du inte ihåg honom? Han var rödhårig och hans föräldrar ägde bokaffären” eller ”Det var hon som bodde i det stora huset på andra sidan stan. Vi var ju i deras trädgård när de sa på radion att Pearl Harbor hade bombats”.

Jag klev ut i den varma och fuktiga luften som hör den amerikanska södern till, fascinerad över att fått ta del av dessa främmande människors minnen av en svunnen tid och deras glädje över att träffas igen. Det hade inget med vårt uppdrag att göra men var inte desto mindre spännande för det. En av alla dessa bonusupplevelser man ofta får vara med om på resa i detta stora land.

...och ni som kan er amerikanska nutidshistoria (alternativt filmhistoria) vet förstås vad Philadelphia, Mississippi är ökänt för?