Tankar från 39:e gatan...

Street Art i SoHo

Tre bilder jag tog i torsdags i SoHo.

Å vi e yyyaaankeeeeees...

New York Yankees blev i går kväll mästare i sin nya arena i Bronx. De slog Philadelphia med 7-3 och vann därmed med 4-2 i matcher. Det är klubbens 27:e mästerskap men det första på nio år.

Själv såg jag matchen i en bar och precis när vinsten var ett faktum råkade New York, New York med Frank Sinatra spelas i restaurangens högtalare. Det kändes väldigt passande.

"If I can make it there, I'll make it anywhere..."

Gourmetfrukost

Här brukar jag köpa frukost i bland. 

Bagel med ett stekt ägg. 

En dollar och 25 cent.

Ett år sedan

I dag är det ett år sedan den där fantastiska tisdagskvällen i Chicago när Barack Obama vann presidentvalet. Minns det som igår samtidigt som det känns som det var för tio år sedan. Hela valdagen var magisk från när vi på morgonen såg Barack och Michelle komma ut ur vallokalen efter att de röstat fram till den sekund när CNN på storbildskärmarna förkunnade att Obama vunnit presidentvalet och Grant Park exploderade i ett jubel som aldrig ville ta slut. Dessutom var ju Chicago också målgången för nästan ett års intensiv valbevakning som tog mig kors och tvärs i landet. Något av det absolut roligaste och intressantaste jag gjort i min yrkeskarriär.

Efter den något euforiska valkampanjen är det inte konstigt att vardagen nu ter sig lite grå för mig såväl som de amerikanska väljarna. Många klagar på att president Obama har gjort för lite sedan han kom till Vita huset men att kampanja är en sak och att vara president en annan. Washingtons kvarnar mal långsamt och han har ju trots allt bara varit president i knappt tio månader. Jag tror inte man ska undersatta honom och hans administration. Jag tror att de är tålmodiga och ser lite längre än bara de senaste opinionsundersökningarna (liksom de gjorde under valrörelsen). Och man kan inte förneka att han har ändrat USA:s image till det bättre (svårt att göra den sämre kanske…). Men hur han hanterar Afghanistan och ekonomin är antagligen de frågorna som mest kommer att påverka hur man kommer att se på hans presidentskap när nästa val närmar sig. Plus hälsoreformen som det ju verkar som han i en eller annan form kommer att få igenom kongressen. Förr eller senare.

New York Times hade i tisdagens tidning en artikel om väljare i Iowa som är lite smått missnöjda med Obama. Det var ju hans seger i Iowa som grundlade att han vann partiets presidentkandidatsnominering över Hillary.

Under tisdagen pågick ett antal lokal val och republikanernas kandidater vann bland annat guvernörsvalen i Virginia och New Jersey. Detta anses bland många politiska experter vara en reaktion mot Obamas politik. Men det verkar minst lika mycket ha berott demokraternas kandidater i dessa val.

---

Läs mitt blogginlägg från förra året om valdagen här.

Och om du inte sett det tidigare så kan du minnas valåret genom att se mitt bildspel om Obamas väg till Vita huset här.

Att tillhöra New York...

"One belongs to New York instantly, one belongs as much in five minutes as in five years"

Thomas Wolfe - författare (1900 - 1938)

Å vi e aaaaaaiikååå...

Grattis till guldet AIK!!!

Starkt att vinna mot Göteborg på Ullevi.

Bilderna är från en tid då shortsen var tajtare och läktarna tommare. När jag och mina kompisar brukade hänga på Råsundas norra ståplats i början av 80-talet var det oftast bara ett par tre tusen i publiken. Om det inte var derby då det kunde var så många som fem sextusen åskådare. En del har hänt sedan dess.

Jag tog de här bilderna hösten 1983 på Råsunda Fotbollstadion. Då spelade tuffa killar som Göran Göransson, Jyrki, Dala och Berndt Ljung i laget. AIK vann faktiskt Allsvenskan det året men blev inte svenska mästare. Det avgjordes då i ett slutspel och i semifinalen förlorade man mot just IFK Göteborg.

Men det var länge, länge sedan. 

Nu firar vi guldet!!!

De är överallt

Man vet att oktober närmar sig sitt slut när New Yorks gator invaderas av skellettliknande spöken och smala människor i träningsoverallsjackor.

Halloween idag.

New York Marathon i morgon.

Höst i Central Park

Fredagen den 30 oktober 2009

Höstlöv under skor, höstlöv i träd och höstlöv som singlar sakta mot marken som stora gula snöflingor. En efter en efter en…

Ett ungt gaypar tar lekfulla bilder av varandra.

Alla tar bilder av löven.

Någon säger att ett fotografi inte kan ge rättvisa åt skönhetsupplevelsen man har på plats.

Antagligen sant tänker jag.

En kille har precis friat. Hon tittar på ringen och säger med tårar i ögonen YES, YES, YES samtidigt som jag passerar. Han möter min blick och ler. Jag ler tillbaka.

Jag går ner till fontänen nere vid den lilla sjön där man på sommaren kan hyra små roddbåtar. Sitter där och tittar på människor samtidigt som ängeln på fontänens topp tittar ner på mig. Mörkret lägger sig och det blir kyligt. Går upp mot Femte avenyn och passerar restaurangen The Boat House. Det gula varma ljuset där inne ser inbjudande ut. Men jag fortsätter österut ut, förbi den för vintern torrlagda dammen där radiostyrda segelbåtar brukar segla när det finns vatten.

Kommer upp på 72:a gatan och går den ett kvarter till Madison Avenue där jag tar höger och upptäcker samtidigt att de har rivit hörnhuset där och nu bygger nytt. Passerar Ralph Laurens barnbutik. De små skyltdockorna i fönstret bär alla vuxenkläder i barnstorlekar. Det ser märkligt ut.

Jag viker vänster på 69:e gatan och vid Park Avenue tar jag en taxi hem.

   

 

World Series

I går började basebollens finalserie som alltså kallas World Series. New York Yankees möter de regerande mästarna Philadelphia Phillies i en serie där det är bäst av sju matcher som gäller. Yankees, som har vunnit överlägset flest titlar, har inte varit i finalen sedan 2000. Så nu är New York-borna hoppfulla om att laget äntligen ska ta hem ännu ett mästerskap. Men det började inte så bra, i går kväll förlorade man med 1-6 på nybyggda hemmaarenan. I kväll är det dock match igen och allt kan hända eftersom bollen är rund som det ju heter.

Jag vet att det från svenskt håll brukar pratas lite föraktfullt om ”brännboll” när baseboll kommer på tal men det kan faktiskt vara väldigt spännande om man sätter sig in i reglerna. Speciellt i slutspelet.

Polaroidbilden här ovan är tagen 2000. Det är en väggmålning i East Village som referera till den då pågående ”Subway Series” mellan New York Yankees och New York Mets. Det kallas Subway Series när två New York-lag möts i slutspelet. Det händer inte så ofta numera. Innan 2000 var den senaste serien 1956, då mellan Yankees och Brooklyn Dodgers (som numera är Los Angeles Dodgers), och ingen Subway Series har ägt rum efter den för nio år sedan. Årets finalserie har fått smeknamnet ”Amtrak Series” som tåget mellan New York och Phildelphia heter.

Trots att jag har den märkliga böjelsen att vara supporter av bottenlaget New York Mets så håller jag i kväll såklart på Yankees.

3 x New York

The city of right angels and tough, damaged people.

- Pete Hamill

Class of 46

Ännu en opublicerad text ur sommarens arkiv.

Jag och reporter Anders bodde i juni på ett fint Bed & Breakfast i den lilla staden Philadelphia i Mississippi. När vi kom tillbaka dit efter förmiddagens jobb så pågick en klassträff där. Deltagarna hade gått ut byns high school 1946 och nu hade de samlats för en lunch för att prata gamla minnen. De flesta bodde fortfarande i den lilla staden men en del hade flyttat till andra stater. Vi träffade ett par från Texas redan vid frukosten. Mannen hade gått i klassen och frun som var från Texas påpekade ett antal gånger att makens gamla ungdomsflamma skulle vara med på klassträffen. Hon gjorde det med glimten i ögat men jag kunde ändå ana ett litet stråk av svartsjuka. Ungdomsflamman hade dessutom växt upp i det hus som numera alltså var ett B&B. Jag fick reda på att jag hade sovit i det rum som hade varit hennes (bilden nedan).

Medan de åt lunch inne i matsalen satt jag och Anders på verandan och jobbade i datorerna. Men jag var lite nyfiken på klassträffen och smög mig så småningom in. Lunchen var nu över och de hade satt sig på stolar i en stor ring. De välkomnade mig glatt och började sedan läsa upp brev från de som inte kunde komma. Någon var för dålig för att lämna pensionärshemmet i Florida. En annan var på semester i Australien med sin son som varit militär i Irak. Hon skrev att det var första gången hon reste sedan terrorattackerna den 11 september, 2001. En tredje skulle på ett barnbarns barns bröllop.

Sedan kom den lite sorgligare uppläsningen av de som gått bort. Någon hade dött av cancer och en annan hade blivit mördad. I ett fall viskades det om självmord. Diskussioner utbröt om vem som var vem. ”Kommer du inte ihåg honom? Han var rödhårig och hans föräldrar ägde bokaffären” eller ”Det var hon som bodde i det stora huset på andra sidan stan. Vi var ju i deras trädgård när de sa på radion att Pearl Harbor hade bombats”.

Jag klev ut i den varma och fuktiga luften som hör den amerikanska södern till, fascinerad över att fått ta del av dessa främmande människors minnen av en svunnen tid och deras glädje över att träffas igen. Det hade inget med vårt uppdrag att göra men var inte desto mindre spännande för det. En av alla dessa bonusupplevelser man ofta får vara med om på resa i detta stora land.

...och ni som kan er amerikanska nutidshistoria (alternativt filmhistoria) vet förstås vad Philadelphia, Mississippi är ökänt för? 

   

Tvillingbröderna Olsson

Jag såg häromdagen ett väldigt fint reportage på dn.se om tvillingarna Erik och Lennart Olsson. De har följt varandra genom livet och deras stora intresse är AIK. Nu har dock Lennart fått cancer och tvingas ligga i en sjukhussäng istället för att tillsammans med sin bror följa AIK:s guldkamp direkt på Råsunda Fotbollstadion.

Jag har träffat dem några gånger via mina vänner Andreas (Eas) och Mårre (också bröder och stora AIK-fantaster och de nämns även i reportaget i DN). Bilden ovan tog jag på Hard Rock Café i januari 2007 när Eas dåvarande band 1900 samt min vän Jockes band Topper spelade där och bilden nedan är tagen på Mosebacke den 5 juni 2007. Det var vernissagen för min utställning Tidernas Generation och även där spelade ovan nämnda band.

Mitt intryck av Erik och Lennart var att de är underbara människor som jag med all säkerhet hade lärt känna bättre om jag bott i Sverige. Jag hoppas att de går bra för Lennart i dessa svåra tider och att de snart kan börja gå på matcherna tillsammans igen.

Reportaget i DN är gjort av Petter Karlsson och Paul Hansen och de namnen borgar ju för kvallitet. De har gjort ett ömsint porträtt av två människor som inte alltid har haft det så lätt men som har funnit trygghet i varandra och i sin kärlek till AIK. Så om du inte redan läst reportaget, klicka här.

Ser sen också att min vän, fotografen Johanna Syrén, har bloggat om bröderna Olsson på sin ganska nya blogg.

Vad är Los Angeles?

Star Maps-försäljarna kantar trottoaren under reklamskyltar för fotografer som för en överkomlig summa tar headshots av aspirerande skådisar. 100 stycken för 79 dollar. Turisterna riktar sina kameror ner i Hollywood Boulevards trottoarer. Susan Sarandons stjärna är bredvid Jamie Foxx. De försöker att ignorera Charlie Chaplin, Marilyn Monroe och Spindelmannen som alla vill ha några dollar för att låta sig fotograferas.

I Beverly Hills står en piccolo i vit uniform i en lång kö utanför ett exklusivt konditori som säljer extremt populära cupcakes. Allt för lyxhotellets gäster! På Rodeo Drive trippar plastikoperationerna med sina små hundar. Tre män vid ett lunchbord skryter för varandra om sina kontakter i filmindustrin samtidigt som en fransk turist gör ett magplask i en hotellpool. En bartender försöker lite för ivrigt ragga upp två kvinnliga journalister från Sydamerika. De verkar skeptiska.

Nere i Downtown står två poliser och tittar på en bil som har kraschat och på Highland Avenue ser jag en man med bibeln i handen och en övertygelse i blicken. Innan han hinner säga någonting skyndar jag vidare. En tandklinik skyltar om vitare tänder och på La Brea Sunset Plaza annonserar en sliten skylt att man kan få sina knivar vässade där. Ovanför kinakrogen strax intill ligger Payday Advance där det går att få ut sin lön i förskott mot en smärre avgift. Hollywood Center Motel stoltserar med att de har färg-TV, radio och telefon på rummen.

Månen sen i skymningen som en matt guldfärgad spotlight över den idé som kallas
Los Angeles.

Var det så att de galnaste sökte sig längst västerut? Ända dit till där havet tog vid och det inte gick att komma längre. Är det därför Los Angeles är som det är?

---

Detta är en av de texter jag påbörjade i somras men aldrig publicerade då.
Bilderna är tagna i början av juli.

   

Hur var din dag?

Ett tåg, ett flyg

Ett landskap, ett moln

En Che Guevara-biografi

En Mad Men-DVD

Ett regn

En dröm

En sprucken iPhone

Ett minne

Olästa böcker

Oskrivna tankar

Otagna bilder

Ett glas vatten

Tre oframkallade svart/vita filmer

Borttappade solglasögon

Ett trasigt objektiv

En politisk diskussion

En framtidsplan

En kvinnas skratt

En mans tårar

En bardisk

En taxikö

Ett Hemingwaycitat

En motorväg

Ett hotellrum

En fotobok av André Kertész

En kall Heineken

En otvättad t-shirt

Ett smutsigt fönster

Ett ord som aldrig sades

Ett brev som aldrig öppnades

---

Hur var din dag?

Post more blogs

Snart!

Déjà vu i Vegas

Sitter återigen i skymningen och stirrar ut från ett hotellfönster i Las Vegas. Den här gången med utsikt mot flygplatsen. Flygplanen kommer in på rad över bergen. Sex stycken med lagom avstånd och rakt ovanför hotellet smattrar helikoptrarna in med mycket jämna mellanrum. Fulla av turister som varit på dagstur till Grand Canyon. På väggen i mitt hotellrum hänger Humphrey Bogart och Ingrid Bergman bredvid varandra och ännu en gång blir jag av någon anledning vemodig av att se ut ur ett hotellrumsfönster i Vegas.

Men också: Trots att jag nästan aldrig spelar så går jag återigen vinnande från roulettebordet. Satsade 40 dollar och lämnade bordet en timme senare med 175 dollar. Jag tror speldjävulen jobbar hårt på mig.

Men som Tom Waits sjunger: 

”Don’t you know there ain’t no devil, there’s just God when he’s drunk”.

New York i Las Vegas

Jag är tillbaka i Las Vegas. Den här gången för jobb. Men om jag skulle sakna New York så finns det bot. När jag kliver ut från MGM Grand, som hotellet jag bor på heter, så stirrar jag rakt in i New Yorks skyline. Det är hotellet och casinot New York-New York som ligger mittemot. Och några kvarter till höger på strippen ligger en kopia av det klassiska grönvita New York-steakhouset Smith & Wollenskys där vi såklart intar vår lunch.

MGM Grand, som är världens näst största hotell med över 5 000 rum, kallar för övrigt fram minnen. Där såg jag sommaren 1997 boxaren Mike Tyson bita öronen av sin motståndare Evander Holyfield. Något oväntat var det får man nog säga.

Dolph on Femte Avenue

Mitt favoritvaruhus Lord & Taylor (okej, jag shoppar inte så ofta men ett par gånger om året gör jag en commandoraid då jag köper så mycket som möjligt av vad jag behöver det närmaste halvåret) ligger på Femte avenyn och 39:e gatan. När jag gick förbi där en kväll nyligen så stirrade jag helt plötsligt rakt in i den svenska skådespelaren Dolph Lundgrens solglasögon. Mannen som gav svengelskan ett ansikte.

De visade sig att varuhuset kör på ett 80-tals tema just nu i sina skyltfönster och där hänger han alltså nu bland en del andra ikoner från det årtiondet. Bredvid honom sitter hans före detta flickvän, sångerskan Grace Jones. Fast på min bild skyms hon tyvärr av skyltdockan.

En gång åkte jag för övrigt med en taxichaufför som var ett superstort fan av Dolph och han berättade att han hade sett alla hans filmer många gånger. Hoppas att han handlar på Lord & Taylor.

Själv har jag sett honom som stjärngosse på en Luciafest i New York i slutet av nittiotalet.

Lundgren alltså, inte taxichauffören.

Helen och jag: fredspriset förde oss samman

Nobels fredspris till Barack Obama?

Det verkar helt absurt att ge priset i förskott för något en person förväntas göra. Visst, han har förändrat samtalstonen från George W Bush ”either you are with us or against us”-retorik. Men det är ju bara tillbaka till normal diplomati. Till hur det ska vara. Jag tycker att Nobelkommittén politiserar priset lite väl mycket och därmed devalverar dess värde. Och för Obama är det inte heller odelat positivt. Den amerikanska högern får vatten på sin ”han är en europeisk socialist”-kvarn och vänstern är också missnöjda då de menar att han inte håller sina löften om att avsluta krigen USA är involverade i.

Men i vilket fall som helst var det en stor nyhet och så här såg min fredag ut:

Jag kommer hem till lägenheten klockan ett på natten efter konserten med Springsteen och somnar någon halvtimme senare. Strax efter fem vaknar jag av att mobilen ringer och jag vet instinktivt att jag antagligen måste resa någonstans. Det brukar vara så när mobilen ringer mitt i natten. Korrespondent Anders Giæver i luren berättar att President Obama har vunnit Nobels fredspris och att tidningen vill att vi drar ner till Washington DC.

Snabb dusch. En yoghurt. Fyller på den halvfulla väskan med lite mer kläder (man vet aldrig om man måste dra direkt på något annat). Bokar flyg. Hissen ner. Ett hej till samma doorman som såg mig komma hem fem timmar tidigare. Taxi. Flygplats. Kaffe. Flyg.

Vi landar på Reagan National Airport i DC och tar en taxi in mot Vita huset. Klockan är ungefär nio och jag hör på bilradion att Obama ska hålla en presskonferens i Vita husets rose garden. Jag ringer pressavdelningen och de säger att det sker 10:30 och att pressen måste vara på plats vid tio och att visst kan vi få komma in men vi måste maila in personuppgifter. Sagt och gjort från iphonen i taxins baksäte.

Vi lämnar våra väskor vid det hotell vi hyrt ett dagrum på och går sedan till Vita Huset och ställer oss vid den vaktkur som pressen släpps in via. Där väntar vi på mailet med bekräftelsen. Som inte kommer. Ringer Vita huset. De säger att uppgifterna gått iväg till Secret Service som gör background check. Kan ta timmar. Kan gå fortare. Inget de kan göra för att skynda på processen.

Vi är stressade. Vid tio över tio chansar vi och går fram till vakten i vaktkuren. Han tar våra namn och slår på sin dator. Överraskande nog säger han att allt är i sin ordning och vi får våra ackrediteringar (e-mailet med bekräftelsen kom inte senare heller så det var tur att vi frågade för annars hade vi väl stått där fortfarande). På andra sidan säkerhetskontrollen stöter jag på den legendariska Vita hus-journalisten Helen Thomas. Hon är 89 år gammal och har bevakat nio presidenter sedan John F Kennedy.

Så jag protesterar inte när hon sticker in sin arm under min och undrar om jag kan eskortera henne fram till Vita husets pressrum. Tvärtom. Jag är i och för sig stressad då klockan närmar sig 10:30 och promenaden de cirka hundra metrarna går mycket långsamt. Men å andra sidan så får jag veta att hon tycker att George W Bush var den värsta presidenten någonsin och att hon verkligen gillar Barack Obama och att hon tycker det är fantastiskt att han har tilldelats fredspriset.

Presskonferensen (eller vad det nu kallas när det bara är ett tal och inga frågor får ställas) är försenad och börjar inte förrän strax efter klockan elva då President Obama kliver ut ur glasdörren till ovala rummet och med bestämda steg går ner till podiet ackompanjerad av kameraslutarnas smattrande.

Sex minuter senare går han i motsatt riktning och vi skyndar oss till hotellet för att sända hem materialet efter att först ha gjort en liten enkät av folks reaktioner på gatan utanför Vita huset. Tre negativa, en positiv. På hotellrummet slår vi på Fox News för att se vad Obamas fiender tycker om fredspriset från socialistlandet Norge men under de 90 minuter vi sitter och jobbar ägnar de all tid åt att följa en biljakt i Texas från en TV-helikopter. En pickup har lämnat en bensinmack utan att betala för bensinen och sedan försöker föraren köra på en polis som lägger ut en spikmatta. Så nu har han ungefär tio polisbilar efter sig. De sista jag ser innan vi skyndar oss till tågstationen är hur de prejar ner honom i ett dike och när han sen kommer ut ur bilen med händerna i luften får han snabbt åtta poliser över sig.

Tåget hem går sönder strax innan Baltimore men efter en halvtimme lyckas de få igång det igen. I Philadelphia är det dock dags igen. De säger att de måste byta lok och att det bara kommer att ta tio minuter. Knappast tänker jag och bokar oss på ett annat, snabbare tåg från Philadelphia. Skådespelaren Owen Wilson reser med samma tåg. Han är mycket kortare i verkligheten. Som en kille säger till alla som vill lyssna. Detta efter att han blivit lite svartsjuk när hans nyfunna kvinnliga bekant trånar efter Hollywoodstjärnan.

Tåget håller hela vägen och vid åttatiden rullar vi in mot New York Penn Station. 

Ännu en dag på kontoret är över.

---

Jag brukar försöka undvika att lägga ut bilder av mig själv här på bloggen. Av förklarliga skäl kanske. Men ni förstår ju själva att bilden Anders tog med sin iPhone av mig tillsammans med Helen Thomas är omöjlig att undanhålla er.

 

Foto: Anders Giæver

Anders bloggar också om Helen Thomas.

Hon har dessutom precis kommit ut med en ny bok som heter Listen Up, Mr. President.

  

En vacker kväll i New Jersey

Jag kom hem torsdag eftermiddag från Atlanta och några timmar senare åkte jag ut till Giants Stadium i New Jersey för att se en konsert med Bruce Springsteen. Det näst sista evenemanget på arenan någonsin. Efter Springsteens konsert i kväll ska stället rivas. En ny arena står redan klar precis bredvid.

Ute på parkeringsplatsen var det tailgate party. En klassisk amerikansk tradition vid sportevenemang och konserter som går ut på att man kommer ett antal timmar innan evenemanget börjar och sitter vid sin bil på campingstolar och grillar samt dricker öl. Några hade hyrt in limousiner och festade vid bilens bakre ände medan chauffören stod vid fronten och såg uttråkad ut. Ur bilarnas högtalare strömmade såklart Springsteens musik. Populärast verkade Born in the USA-albumet vara.

Några upprymda Jersey girls med stora hår gick framför mig på väg in i arenan. De diskuterade om en av dem inte borde ha raggat upp den där killen på tåget som också skulle på konserten. ”He with the beer” sa hon den korta. ”No, he didn’t have a beard” sa den blonda väninnan. ”No, a BEEEEEER” skrattade brunetten.

Stämningen var bra.

Och Bruce med sitt E Street Band var också bra. De var såklart taggade av att vara på hemmaplan och påstod att hela världsturnén bara var en uppladdning för detta. De spelade bland annat hela albumet Born to Run, med låtarna i samma ordning som på skivan. Vilket betydde att man fick höra ett sällsynt guldkorn som Meeting Across the River. Innan han spelade första låten på skivan, klassiska Thunder Road, sa han om albumet: "I remember when I wrote it — I was trying to create this picture of one long summer day... and night." Andra kvällar har de spelat hela Born in the USA samt Darkness on the Edge of Town.

4th of July, Asbury Park (Sandy) var en annan lite oväntade favorit. Det var också, i alla fall för mig, något oväntat att Springsteen bodysurfade på publiken under Hungry Heart.

Human Touch var en av de bästa låtarna. Jag vet inte om det var menad symbolik när Bruce först stod och sjöng vid samma mikrofon som hustrun, och tillika bandmedlemmen, Patti Scialfa allvarligt tittandes i varandras ögon. Vartefter hon förflyttade sig till en annan mikrofon fortfarandes med låsta blickar. Kändes laddat.

Många Budweiser konsumerades av fansen och små marijuanamoln passerade då och då som de brukar göra på konserter i USA och efter nära tre timmar drog de igång den glada klassikern Rosalita följt av avslutningen Twist and Shout (som jag iof kan klara mig utan. Men det kanske bara är jag?). Människorna lämnade sen den dödsdömda arenan med stora leenden som inte ens den flera hundra meter långa busskön kunde ta bort.

"In the end what you don't surrender
Well the world just strips away" 

- Human Touch

---

Varning för halvdåliga iPhone-bilder nedan.